Det där med ålder är ett spännande fenomen. I vår kultur räknar vi noga dagar, månader och år. Det första vi tar reda på om människor är ofta hur gamla de är, som om det berättar för oss om vilka dessa människor är. Men gör det verkligen det?
Själv blir jag ofta tagen för att vara yngre än vad jag är. Som på högstadiet där eleverna ständigt gissar att jag högst tjugo. När jag säger att jag snart blir tjugonio och har en son på snart fyra storknar de. Det kan bara inte vara sant!
Samtidigt har jag blivit tagen för att vara mamma till min lillebror som vid tillfället var typ arton. "Är det mor och son som sitter här?", sa en förbipasserande kvinna en sommarkväll i Dalarna när jag och Simon satt i var sin solstol utanför en husvagn.
På samma märkliga sätt tror folk ibland att jag är gift med min far. "NEJ, han är min PAPPA. Han är GAMMAL och jag är UNG!", vill jag skrika då. Jag behärskar mig för att inte situationen ska bli allt för pinsam, och säger att min far ser väldigt ung ut. För det gör han. Folk tror aldrig att han är femtio+ om det inte känner honom. Till mammas förtret.
Själv är jag glad för varje nytt år, för det innebär ny tid. Ny tid att fortsätta göra allt det där man bara påbörjat. Men nu får jag hejda mig för det är ju inte jag som fyller medelålders den tjugosjunde februari. Det är min man. Jämfört med honom är jag alltid ung. Ha, ha...
Men för att knyta an till rubriken. Vad spelar ålder för roll när man tror på en evighet?
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
0 kommentarer:
Skicka en kommentar